Nu är julafton nästan här, men i Stockholm saknas fortfarande den fina snön. På självaste julafton kommer vi umgås med delar av min släkt och vi blir runt tolv personer. Det blir därför lite av en knytis där alla bidrar med det man gör bäst och kanske helst vill hitta på julbordet. Efter att ha firat några jular med Anders familj och min brors familj nere i Skåne är det uppenbart att vad folk vill ha på sitt julbord kan skilja sig åt ganska mycket i olika delar av landet. Jag har därför bett Anders att göra några av de rätter som han gillar och som vi tidigare inte har haft med på min familjs bord.
Ja, det är alltså inga riktiga myror vi pratar om. Egentligen tycker jag inte att slutresultatet ser ut som myror heller, men nu heter det i alla fall myror. Det är helt enkelt snabblagat julgodis som är en självklarhet under vår jultid. Farligt goda är de också. Receptet kommer från en granne som Anders hade under sin uppväxt och det uppskattas verkligen av oss och våra chokladälskande vänner. Den som vill baka mer fantastiskt gott julgodis kan även kolla in pepparkakstryfflarna som jag brukar göra varje år.
Hemmagjorda proteinbars har varit ett stående inslag som mellanmål både i veckorna och som när vi åker iväg någonstans de senaste åren, i våras bestämde jag mig dock för att se om jag kunde ta dem ett steg vidare för att få i mer protein och samtidigt hålla den totala energimängden konstant eller till och med få den lite lägre.
Det finns många olika varianter av chili och tyvärr så får vi oftast nöja oss med spansk peppar och habanero i våra butiker. Det är lite synd för chili är så mycket mer än bara lite hetta och på få ställen är det mer tydligt än på nötter. De färdiga chilinötter som finns består av en deg man bakar in nötterna i innan de rostas och de smakar alltför oftast bara torrt och som om någon har hällt på något som bränner i munnen (vilket i och för sig kapsaicin gör) men med lite smak i chilin och mer omtanke i rostningen blir det så mycket mer än det.
En av de bästa traditioner på arbetsplatser jag vet är ett rullande schema med fredagsfika, en person i den arbetsgrupp där man vanligen jobbar får uppdraget att på något sätt ordna ett gemensamt fika efter bästa förmåga. Det är inte bara spännande att få ny inspiration av att se andra baka och vara ute och köpa fikabröd utan det är också en social tillställning som ger väldigt mycket för gruppens sammanhållning.
Nu när hösten i princip är här kan jag inte tänka mig något bättre en söndagskväll än att krypa upp i soffan med en kopp te och nybakade scones. Scones är ett engelskt “snabb-bröd” som ursprungligen kommer från Skottland, antagligen började de göras någon gång under 1500-talet då de första spåren efter ordet kommer från den tiden. De kan se ut på många olika sätt och göras på ännu fler, de flesta standardvarianter görs på någon grund i form av smör, vetemjöl, mjölk eller filmjölk och bakpulver. Att bakpulvret utgör en viktig komponent kan jag intyga då jag en gång lyckades missa det och bröden blev tunga och helt saknade sin naturliga saftig- och luftighet.
Chocosemlor med kaffe och choklad i mandelmassan, saffranssemlor med blodapelsin i mandelmassan och honung och saffran i grädden, “Till Eriks ära”-semlan med fyllning av vaniljkräm och inte minst den vanliga, hederliga semlan fast med lite kanderade mandelbitar och vispad grädde i mandelmassan. Vad blir det?
Jo, med ett ord blir det semmelfrossa. I helgen bjöd vi över några vänner och sedan såg vi till att hugga in, det märkligaste var att alla killar hade sett till att komma mätta medan tjejerna hade fastat innan. Gissa vilka som vann? Nästa år kommer jag personligen se till att alla grabbar inte har fått i sig någon mat alls och dessutom kommer direkt från en långpromenad… Den enda semmelvarianten som var helt ny den här gången var den med vaniljkräm, jag ville inte göra den alltför hård så jag tog det lite lugnt med potatismjölet och hade i ganska rejält med smör i efterhand, kanske skulle jag varit lite mer försiktig med det så att den hade blivit lite hårdare. Hursomhelst, gott blev det även om det var lite kladdigt. Inte så mycket recept den här gången men desto mer bilder!
Jag har ingen fritös men ibland är suget efter något friterat lite för stort, därför gör jag pommes frites i stekpanna och det fungerar över förväntan. När jag hörde talas om att man kunde göra chips i mikrovågsugn trodde jag först att det var ett skämt, men det blir riktigt bra och man kan smaksätta dem som man vill. Enda problemet är att det blir ganska beskedliga mängder, men det kanske bara är bra om man ska hålla koll på nyttighetsfaktorn…
Bara för att fettisdagen är förbi så betyder inte det att man behöver sluta äta semlor. Varje tisdag fram till påsk får man göra det och vi bjuder på två nya varianter idag. Egentligen ska en semla vara en klassisk semla men vi kunde inte hålla oss ifrån att prova fram två till varianter. Saffransemlan är löst inspirerad av Christer Lingströms Saffransparfaît och Chokladkaffesemlan är baserad på två av våra tyngsta laster.
Det finns ett tillfälle jag verkligen längtar efter varje år och det är när man får börja äta semlor. Jag tycker att en bra semla ska ha en mild fyllning där man inte känner övergången från grädden när man tar en stor tugga och inte ha för mycket kardemumma i sig. Det är viktigt att grädden är krämig och relativt lösvispad så att man inte storknar och blir trött på den. Varje säsong brukar jag försöka testa ett par semlor från olika testvinnande konditorier för att få en referens men jag tycker nog fortfarande att min egna är de allra godaste.
