Det finns många olika varianter av chili och tyvärr så får vi oftast nöja oss med spansk peppar och habanero i våra butiker. Det är lite synd för chili är så mycket mer än bara lite hetta och på få ställen är det mer tydligt än på nötter. De färdiga chilinötter som finns består av en deg man bakar in nötterna i innan de rostas och de smakar alltför oftast bara torrt och som om någon har hällt på något som bränner i munnen (vilket i och för sig kapsaicin gör) men med lite smak i chilin och mer omtanke i rostningen blir det så mycket mer än det.
En av de bästa traditioner på arbetsplatser jag vet är ett rullande schema med fredagsfika, en person i den arbetsgrupp där man vanligen jobbar får uppdraget att på något sätt ordna ett gemensamt fika efter bästa förmåga. Det är inte bara spännande att få ny inspiration av att se andra baka och vara ute och köpa fikabröd utan det är också en social tillställning som ger väldigt mycket för gruppens sammanhållning.
Högrev är en av de allra billigaste styckningsdelarna från biff och kalv (ofta bara något dyrare än köttfärs) och ofta sedd som en del som bara duger till grytor och långkok, mycket av det kan det bero på att det är en ganska stor del av djuret som vi ofta drar över en kam. Den bakre, inre delen (som sitter precis före entrécôten längs ryggen och kallas Chuck Eye Steak av amerikanarna) är dock mörare än de övriga och har ofta en väldigt fin fettmarmorering och god smak då den arbetar mer än de dyrare delarna av djuret men inte tillräckligt för att den ska bli seg.
Besöket vi nyligen gjorde på StikkiNikki fick mig att tänka tillbaka på den resa vi gjorde till Toscana påsken 2010, med Anders och hans familj spenderade jag en vecka i Italien omgiven av vingårdar, kullar och helt fantastisk mat. Jag skulle nog kunna flytta till Italien bara för att få ta del av deras råvaror, även i sina storköp är de av en helt annan nivå än vad vi hittar i gårdsbutiker och det var som om att en hel ny värld öppnade sig. Jag hade ingen aning om att apelsiner kunde smaka så mycket, att tomater kunde vara så röda, att ett landskap kunde vara så vackert, eller att inplastade croissanter med sockerkristaller var den ultimata frukosten?
Här hemma i vår lilla familj är det ganska tydliga uppdelningar på vem som är bra på vad. När det gäller bakning och de flesta efterrätter är det jag som har ansvaret. När det däremot kommer till förrätter och varmrätter är det Anders som är proffset! Sen har vi självklart Dante (vår hund) som framförallt är en expert på att provsmaka allt vi gör, så länge det inte är sallad.
Anledningen till att det är jag som bakar finns det en ganska enkel förklaring till. Inför den första julen vi skulle spendera tillsammans (2008) ville Anders göra “nyttiga” lussebullar, och byta ut en del av vetemjölet med ett bakningsbart proteinpulver. Resultatet vart inte helt fel, men inte helt rätt heller. Efter det tog jag liksom över allt som hade med bakning att göra.
Sommaren drar sina sista andetag och i helgen tog vi oss äntligen till Söder för att testa StikkiNikkis glass. Det är en liten utflykt som har stått på att-göra listan ända sedan i maj men av olika anledningar har det inte blivit av föränn nu. Lite synd var det för det är den överlägset bästa glassen vi har ätit ur en våffla på stan.
Första ledtrådan att de gör saker och ting lite annorlunda mot de flesta andra glassbarer är glassmaskinen bakom disken, den andra är gelatoskraporna i glassbunkarna och den tredje är den lilla ungen som sitter i en låda på disken. De gör sin glass färsk varje dag och använder bara naturliga produkter, och det märks.
Nu när hösten i princip är här kan jag inte tänka mig något bättre en söndagskväll än att krypa upp i soffan med en kopp te och nybakade scones. Scones är ett engelskt “snabb-bröd” som ursprungligen kommer från Skottland, antagligen började de göras någon gång under 1500-talet då de första spåren efter ordet kommer från den tiden. De kan se ut på många olika sätt och göras på ännu fler, de flesta standardvarianter görs på någon grund i form av smör, vetemjöl, mjölk eller filmjölk och bakpulver. Att bakpulvret utgör en viktig komponent kan jag intyga då jag en gång lyckades missa det och bröden blev tunga och helt saknade sin naturliga saftig- och luftighet.
Hösten 2008 var jag och Jessica på vår första resa utomlands tillsammans, mitt intresse för mat hade precis börjat ta fart på allvar och jag gjorde en massa research för att hitta de bästa restaurangerna för rimliga pengar vilket ledde mig in i hela Bistronomy-världen. Vi gjorde såklart mer än att bara äta mat, shopping står alltid högt på en viss flickas önskelista och det ledde oss till Galeries Lafayette. Innan vi åkte till Paris hade jag redan bestämt mig för att att jag ville hitta någon rolig spännande kokbok att köpa med mig hem, mitt kokboksbibliotek fram tills dess bestod endast av Annas kokbok och liknande men det saknades lite mer avancerade böcker från mästerkockar.
För er som inte har förstått det så älskar jag att se matlagningsprogram på tv men då helst inte amatörer som mig själv utan de som verkligen vet vad de håller på med. Bland dessa kan nämnas Iron Chef (både originalet och den amerikanska varianten som är lite enklare att ta sig till för oss västerlänningar) och det mesta som Heston Blumenthal producerar. Hestons första serie hette Kitchen Chemstry och gick när det begav sig på Discovery, jag lyckades nyligen se om ett gammalt avsnitt som handlade om choklad och då bland annat förklarade han ett recept som kallas Chocolate Chantilly som ursprungligen togs fram av den franska kemisten Dr. Hervé This.
Det går helt enkelt ut på att med enbart mörk choklad och vatten skapa något som liknar en blandning av chokladmousse och ganache men som är helt ren i sin chokladsmak (eftersom den enbart innehåller choklad). Det går ut på att man smälter choklad och vatten och sedan vispar som en galning medans det svalnar i en skål som kyls med isvatten från utsidan. Förutom en helt len och otroligt smakrik chokladmousse så blir efterrätter baserade på chantilly relativt hälsosamma eftersom man inte behöver några jättemängder, denna landar på ungefär 250 kCal per portion.
Ett årslångt experiment är nu slut, förra påsken inhandlade vi ett par extra flaskor Zeunerts påskmust för att en gång för alla ta reda på om det ligger något i det gamla påståendet att jul- eller påskmust som man lagrat ett år är godare än den som man dricker direkt.
Det första som slog oss är att det är sämre fart på bubblorna, de är inte alls lika små och många och de saknar lite av kraften i den yngre musten. Doften är markant annorlunda och känns mycket fräschare med toner av äpple och citrus, smaken är däremot till stora delar oförändrad förutom känslan i bubblorna.
Om den lagrade musten är godare eller inte är inte helt glasklart i min bok, den är visserligen friskare men samtidigt har den inte alls samma vitalitet i bubblorna och för mig så betyder det faktiskt mer. Till nästa år har vi ett par flaskor till sparade (samt en från förra året) så vi får se om något annorlunda händer tills dess med årets skörd, men jag sparar mer ur ett experimentsperspektiv än att jag faktiskt förväntar mig underverk.
