Oldboys samt en pigg ungdom – 2007 Les Obriers de la Peira

När jag var ung brukade mamma och pappa ta med mig och mina tre bröder på bilsemestrar i europa. Frankrike var såklart favoritlandet eftersom pappa har arbetat där och fortfarande håller kontakten med ett gäng gamla vänner. Sommaren 1991 (kan ha varit 199o, minnet sviker lite) var jag och min tvillingbror 9 år gamla och tjatade till oss varsin flaska vin som vi skulle spara till år 2000. Vi fick varsin flaska från någon supermarket och dessa har sedan dess följt med flyttar och legat i jordkällare. Nu missade vi att ta dem år 2000 men tänkte ta igen det  genom att dricka upp dem lagom till deras 20 årsjubileum.

Sagt och gjort så samlades hela familjen med Domaine de la Chapelle Gigondas 1989 och Cordier Médoc 1989 samt Les Obriers de la Pèira 2007 som jag tog med mig för att ha något lite mer spännande att dricka om de två gamla vinerna skulle visa sig odrickbara. Då lamm brukar passa bra till de flesta rödviner (och vi inte hade någon aning om hur gamlingarna skulle smaka) valde vi att laga en middag bestående av en förrätt på sparris och tomat, lammstek med jordärtskockspurée till huvudrätt och avslutning i form av tiramisù.

Les Obriers de la Pèira 2007 med två trötta gamlingar i bakgrunden.

Les Obriers de la Pèira 2007 med två trötta gamlingar i bakgrunden.

Våra förhoppningar om de två vinerna var inte alltför stora, Gigondas är inte alls känt för att kunna lagras väl och med tanke på vilken kvalitet de två vinerna hade från början var vi beredda att hålla ut dem direkt. Riktigt så illa var det inte och efter att de fått lufta bort sulfiten en liten stund så doftade de ganska tunt men inte alls oangenämt.

Det fanns faktiskt kvar syra i båda vinerna och även lite strävhet, det fanns dock få nyanser kvar förutom lite röda vinbär i Cordieren som även var det mer behagliga vinet att dricka. Till sin stil påminde det om en modern halvdålig Bourgogne i en lite snipig, tunn, syradriven stil utan mycket till struktur alls. Domaine de la Chapelle gick att dricka den med men utan att egentligen ge så mycket upplevelser alls även om tunt och syrligt även passar in där. Det förvånande var att vi faktiskt satt och drack 20 år gamla (billiga) viner utan att vara rädda för att få i oss något konstigt, såpass rätt smakade de ändå.

Med åtta personer blir det ganska mycket glas och porslin.

Med åtta personer blir det ganska mycket glas och porslin.

La Pèira är en relativt ny egendom i Languedoc i Rhônedalen i södra Frankrike som inte sparar på krutet (utgifter) någonstans för att slå sig in den absoluta toppen av vinproducenter. Den englandsbaserade musikproducenten Robert Dougan köpte egendomen 2004 och sedan sin första årgång 2005 haft det högsta genomsnittsbetyget någonsin för en producent Terrasses du Larzac i Robert Parkers The Wine Advocate. Les Obriers de la Pèira är producentens ingångsvin och årgången 2007 är magisk i Terrasses du Larzac liksom i stora delar av södra Frankrike.

Les Obriers är koncentrerat och fokuserat med stort djup, längd och energi. Färgen är lika kompakt som vinet, ur en solid bas stiger en brant topp av energi som får en att bara le. Det är utsökt och lättdrucket utan att ens närma sig en fruktbomb, alkoholen finns och ger en stor mängd av energin men håller sig samtidigt gömd och verkar bara i bakgrunden. I sin stil är det verkligen en fullvärdig lillebror till det helt magisk toppvinet från producenten trots andra druvor och jag kommer köpa så många flaskor som det bara går när det släpps i det tillfälliga sortimentet hos Systembolaget någon gång i vår för ca 200kr, så här spännande och gott vin för de pengarna  är helt fantastiskt.



Lämna en kommentar

Din epostaddress kommer inte visas.

*